Martinborough - Napier - Taupo, 1/1

Idag är första dagen då vi åker iväg utan att veta vara vi ska bo.

Målet för dagen blir Napier, en stad som totalförstördes vid en jordbävning 1931 och som man sedan bestämde att bygga upp i art déco stil. Det blir drygt 25 mils körning och på vägen stannar vi i Dannevirke och köper glass. Där finns det en gata som heter Jens Andersen Road och även mycket annat påminner oss om våra hemtrakter.

Vägen in till Napier löper längs Stillahavskusten. Parkerar och promenerar genom stan medan vi beundrar husen. Tittar in på Art Déco Trust och ser en film om Napier före och efter katastrofen. Lär oss också mer om art déco stilen. Mönster som ständigt återkommer är cigaretter (olika långt utdragna ur ett paket), zickzack och fartlinjer. Stilen är inte bara en byggnadsstil utan finns i allt från kläder, mattor och bilar från 20-30-talet.
Vi fascineras av staden och alla vackra hus. Det är inte lätt att fotografera hus och ge husen rättvisa men vi gör vad vi kan.

Istället för att övernatta i Napier, kör vi vidare till Taupo som ligger centralt på nordön. Lake Taupo är full av badande och vi letar nu efter ett motell som har ett ledigt rum. Efter inte allt för lång tid lyckas vi trots turisttrycket. Vi får en studio på andra våningen med ett stort badrum med bubbelpool. I Taupo är det otroligt varmt och vi sover med balkongdörrarna öppna, skönt att bo på andra våningen.

Blir det panik så finns det en genväg mellan toa o säng

Här har vi, för första gången, internetkabel. Det fungerar fint efter att en elektriker varit och fixat till kontakten i väggen. Vi ligger back tre dagar i våra inlägg så vi sätter igång. Kul med alla kommentarer.

Efter att ha käkat vår middag ger vi oss ut på en promenad ner till Tauposjön som ligger 400 meter från vårt boende. Det är fortfarande mycket folk på stranden och en del badar. Här simmar det en svart svan som vi tar en massa bilder på.

Först och främst...

vill vi be alla våra medresenärer om ursäkt för uppehållet i vår publicering, men vi har levt i radioskugga de senaste dagarna. Vi är därför lite sena med vår nyårshälsning, trots att vi egentligen borde vara först. Å andra sidan har vi firat nyår två gånger, en Nya Zeeländsk och en svensk.

Wellington - Martinborough, 31/12

Idag ska Wellington utforskas. Vi ger oss iväg till fots och går på Tinakori Road och beundrar återigen de vackra trähusen.

Ingången till Botaniska trädgården ligger en bit ner på gatan.

Här går vi in och tar oss genom parken upp till stället där ”the Cable Car ” kommer upp. Vi tittar in på Cable Car museet vilket är ganska trevligt. Bl.a. finns en gammal vagn som tjänstgjorde i nästan hundra år men byttes ut på 70-talet av säkerhetsskäl.

Vi åker med the Cable Car ner till centrala Wellington och bestämmer oss för att besöka Te Papa, The Museum of New Zealand.

Te Papa är imponerande med alla tekniska prylar. En hel avdelning handlar om kontinentalplattornas rörelse och man kan t.o.m. gå in i ett hus och uppleva skakningarna vid en jordbävning.
Under 2008 har det fångats en jättebläckfisk. Den har nu konserverats och visas upp på museet. Man har också gjort en ny sorts 3D-film om havet och bläckfisken. Vi får ta på oss särskilda glasögon och effekten blir att det känns som om fiskarna simmar rakt ut ur filmduken och runt i rummet.
Vi ser också uppstoppade kiwifåglar som vi inte riktigt visste hur stora de var. Nu vet vi att de är ca 30 cm höga och 40 cm långa. Bara näbben är mer än 10 cm lång. Det finns också en gigantisk albatross med sina 2,5 m mellan vingspetsarna och skelett från bl.a. valar. På nästa våning får vi veta mycket om Maorisk historia och kultur.
Historien om hur Karin blir inlåst på övervåningen på Mac´s Brewery, berättar vi om när vi kommer hem.

När vi hämtat vår bil ger vi oss av mot dagens slutmål, Martinborough. Färden tar en dryg timme och i det lilla samhället där allt kretsar kring vinproduktion är det enkelt att hitta fram till Pinot Villa. Det visar sig vara väldigt rymligt och lyxigt så vi väljer att äta vår nyårsmiddag hemma istället för att gå ut på krogen.

GOTT NYTT ÅR önskar vi er alla.

Nelson - Picton - Wellington, 30/12

Dagens etapp går först till Havelock, huvudstaden för de grönläppade musslorna. Vi svänger sedan av huvudvägen och kör sista biten mot Picton på Queen Charlotte Drive. Slingriga vägar över bergen med fantastisk utsikt. Här dyker den ena charmiga viken efter den andra upp efter kurvorna. Det är typiska semesterparadis för campare och båtfolk.

När vi når fram till Picton strosar vi omkring i solskenet. Vi sätter oss på en uteservering och beställer in grönläppade musslor i krämig vinsås, traktens specialitet. Mmmmmmmmmm!

Ser det gott ut Ingvar och Joppe?

Den första biten av överfarten mor Wellington är fantastisk. Vi önskar att solen inte ska skina från den molnfria himlen eftersom det sticker så förfärligt i våra skinn. Efter ett tag blir vi bönhörda, solen går i moln och det börjar blåsa.

Framme i Wellington hittar vi vårt mysiga B&B, Tinakori Lodge. Gatan var Wellingtons första ”fina gata” och det ser vi på husen.

Tinakori Lodge

På samma gata hittar vi puben The Shepherds Arms där vi tar en öl och en liten inbakad kycklingfilé. Där finns också ett spännande golv, kanske kan vi ha ett sådant i storstugan på Österäng???

Pohara - Nelson, 29/12

Då är det dags att lämna vårt längsta boende och åker mot Motueka, Nya Zeelands Kivik. Där stannar vi på flera ställen och handlar färsk frukt vid vägkanten. Börjar med kiwi och jordgubbar. Kiwi är väldigt billigt, 1,50 NZ$/kg, så vi köper både gröna och gula.



På nästa ställe hittar vi jättestora körsbär. Boysenbär hittar vi på ett tredje ställe, de ser ut som jättebjörnbär och smakar som en blandning av hallon och björnbär. Efter att även ha inhandlat små, söta nektariner är lunchen räddad.

Vårt sista boende på sydön ligger strax utanför Nelson. Efter några mindre felkörningar hittar vi Strathaven Lodge, ett helt fantastiskt hus med ett underbart trevligt värdpar, Julie och Hugh Briggs. Julie är lärare men har sommarlov för tillfället, 17/12 - 1/2. Egentligen är det Hugh som sköter B&B och han gör det för att han vill träffa och umgås med olika människor. De reser själv mycket och vi pratar en hel del. Vi bjuds på vin, julkaka och minced pie ute i trädgården och samtalet fortsätter.

Efter lite letande på internet hittar Julie en översättning av Pokarekare Ana och Julie som själv sjunger i kör föreslår att Midnattskören ska göra en körresa till NZ. Hon ställer gärna upp som kontaktperson och boendet ordnar hon bland sina körkompisar.

Pohara, 28/12

Idag är det äntligen dags för en golfrunda, årets sista får vi förmoda. Sätter klockan på väckning 6.30 och är på banan i god tid före 8.00. Inte en människa syns till så vi gör som vi blivit tillsagda, åker till den som sköter receptionen och han kommer genast och servar oss. Det visar sig att det även ingår bollar, peggar och vagn i hyran av utrustningen, makalöst.

Spännande att spela med utrustning som man aldrig tidigare provat men det visar sig att det fungerar ganska bra. När förväntningarna inte är så stora håller nerverna sig i styr. Karin spelar hela rundan med samma boll medan jag spelar bort ett par stycken. Solen lyser från en molnfri himmel, så jag är glad för min nya hatt.

Efter lunch går vi ner till Pohara Beach och tar det lugnt resten av eftermiddagen. Läser i våra böcker och ser vattnet dra sig tillbaka.

Pohara, 27/12

Vi packar badkläder och golfkläder och ger oss iväg vid niotiden. Först tittar vi in på Takaka Golf Club som ligger ett stenkast ifrån där vi bor. Vi tänker oss att gå ut en runda antingen idag eller i morgon. Vi möts, som på alla andra ställen här på Nya Zeeland, av väldigt trevliga människor.
Man kan spela 18 hål för 20 $, alltså mindre än 100 kronor. Att hyra ett helt klubbset kostar 10 $. När vi kommer ska en tävling just börja och mannen i receptionen ska stänga för att gå ut i sista bollen. Vi är naturligtvis välkomna att hoppa in i tävlingen men avstår. Istället bestämmer vi oss för att gå ut i morgon bitti vid 8-tiden.
Vi dröjer oss kvar och tittar på när de sista tävlanden slår ut och blir konverserade av de som ska spela. Vi frågar om det är en ’bollslukande’ bana och mannen vi frågar ler lite menande. Han plockar då fram fyra bollar ur sin bag som han ger oss för att ha i reserv. En äldre herre kommer också fram till oss och propsar på att vi ska gå med i tävlingen. Han är pigg och alert och är 86 år får vi veta av hans kompisar.
Vi får också veta var mannen som ska sköta receptionen i morgon, bor. Om han, mot förmodan, inte skulle vara där klockan 8, kan vi bara knacka på och be honom komma och hjälpa oss med det vi behöver.

Vi ger oss iväg mot dagens mål, Totaranui Beach. Vägen dit är svindlande, en grusväg på mer än en mil över berget. Hela vägen är bedövande vacker men aningen otäck med de branta stupen, smala körfälten och snäva kurvorna. Framme i Totaranui parkerar vi bilen och går ner på stranden. Sanden är GUL, helt makalöst.

Vi ligger där en timme, erfarenheten har lärt oss att det är ungefär vad vårt vita skinn klarar av, alltså max 30 min per sida.
Därefter går vi en vandringsled upp på ett berg där man ser hela kustremsan. Fotograferar, men blir lite besvikna eftersom bilderna inte riktigt återger de färger vi ser i verkligheten. Vattnet är nämligen kristallklart och jadegrönt och sanden är gul som guld.

Vi fortsätter vandringen genom tropisk urskog och kommer ner till nästa badvik. Här är sanden nästan vit. Vilket paradis!

När vi kör tillbaka till Pohara ser vi att bergsväggarna är lika guldgula som sanden på Totaranui Beach och vi förstår att det är där den gula sanden kommer ifrån.

Nu kör vi till Takaka och köper glass. Vi tar en promenad längs huvudgatan och när Lars ser sin röda näsa inser han äntligen att man måste skydda sig mot den skarpa solen och bestämmer sig för att köpa en hatt. Det räcker tydligen inte med solskyddsfaktor 30!