Paihia - Waitangi - Kaitaia, 4/1

Idag vaknar vi med stora förväntningar. Vi har förhört oss på i-site om vad man kan göra i Waitangi och fått veta att det finns en föreställning 9.30 som visar det vi gärna vill se, maorisk sång och dans.
Vi hänger på låset till The Treaty Grounds när de öppnar kl. 8.30 och får uppleva en fantastisk park alldeles för oss själva. Det är en tropisk skog med mycket ljud från cikador, papegojor och fågeln Tui. Vi går uppe på en spång och befinner oss därför mitt i vegetationen. Fortsätter upp till The Treaty House, det var här avtalet mellan maorier och engelsmän skrevs 6 februari 1840.


Sedan vi drar iväg till föreställningen. Den är helt underbar. Det visar sej att vi är de enda i publiken och det känns väldigt hedrande att sitta där i så intim samvaro med aktörerna. Lars utses som hövding för den gästande stammen och får delta i inledningen av föreställningen. En krigare lägger ut ett föremål på golvet som Lars ska plocka upp och sedan ta ett steg tillbaka. Sedan får vi båda delta vid olika tillfällen under föreställningen, då är det skönt att det inte finns ytterligare åskådare, det är tillräckligt svårt ändå.Vi tackar för föreställningen med en maorisk näshälsning.



Sedan fortsätter vi färden mot Kaitaia och kommer fram redan 12.30, så efter att ha checkat in på ett bra motell bestämmer vi oss för att åka de återstående 110 km upp till öns nordspets, Cape Reinga. Det tar sin tid eftersom de sista 20 km bara är grusväg. Fantastisk utsikt ännu en gång, sanddyner och härligt blått skummande vatten mellan kullarna.
På återfärden gör vi en avstickare vid Te Paki mot The Giant Sand Dunes. Grusväg även här, men det lustiga är att alla vägar på NZ har hastighetsbegränsning till 100 km/h, även om det är en slingrig, smal och ibland enkelfilig grusväg. Sanddynerna är enorma och man kan hyra boards för att åka nerför dem. Vi nöjer oss dock med att promenera en bit upp på backarna och det är en härlig känsla. Det känns som att stå i en skidbacke.



Vi kör därefter till mitten av Ninety Mile Beach och möts av en fantasisk syn. Havet är vilt i blåsten och sandstranden är bred och packad. Här kör bilarna och Lars blir naturligtvis jättesugen på att göra likadant trots att man inte får göra det med hyrbil. Vi parkerar och går ner och ställer oss i vattenbrynet. Vågorna drar långt ut och kommer sedan med en fart och sköljer långt upp på våra ben. Sikten är tyvärr inte kristallklar eftersom vinden är fylld med sand och saltvatten. När vi anser att vi måste dra vidare, gör Lars en loop ner på stranden med bilen innan vi kör upp till stora vägen och tillbaka till Kaitaia.