Wellington - Martinborough, 31/12

Idag ska Wellington utforskas. Vi ger oss iväg till fots och går på Tinakori Road och beundrar återigen de vackra trähusen.

Ingången till Botaniska trädgården ligger en bit ner på gatan.

Här går vi in och tar oss genom parken upp till stället där ”the Cable Car ” kommer upp. Vi tittar in på Cable Car museet vilket är ganska trevligt. Bl.a. finns en gammal vagn som tjänstgjorde i nästan hundra år men byttes ut på 70-talet av säkerhetsskäl.

Vi åker med the Cable Car ner till centrala Wellington och bestämmer oss för att besöka Te Papa, The Museum of New Zealand.

Te Papa är imponerande med alla tekniska prylar. En hel avdelning handlar om kontinentalplattornas rörelse och man kan t.o.m. gå in i ett hus och uppleva skakningarna vid en jordbävning.
Under 2008 har det fångats en jättebläckfisk. Den har nu konserverats och visas upp på museet. Man har också gjort en ny sorts 3D-film om havet och bläckfisken. Vi får ta på oss särskilda glasögon och effekten blir att det känns som om fiskarna simmar rakt ut ur filmduken och runt i rummet.
Vi ser också uppstoppade kiwifåglar som vi inte riktigt visste hur stora de var. Nu vet vi att de är ca 30 cm höga och 40 cm långa. Bara näbben är mer än 10 cm lång. Det finns också en gigantisk albatross med sina 2,5 m mellan vingspetsarna och skelett från bl.a. valar. På nästa våning får vi veta mycket om Maorisk historia och kultur.
Historien om hur Karin blir inlåst på övervåningen på Mac´s Brewery, berättar vi om när vi kommer hem.

När vi hämtat vår bil ger vi oss av mot dagens slutmål, Martinborough. Färden tar en dryg timme och i det lilla samhället där allt kretsar kring vinproduktion är det enkelt att hitta fram till Pinot Villa. Det visar sig vara väldigt rymligt och lyxigt så vi väljer att äta vår nyårsmiddag hemma istället för att gå ut på krogen.

GOTT NYTT ÅR önskar vi er alla.

Nelson - Picton - Wellington, 30/12

Dagens etapp går först till Havelock, huvudstaden för de grönläppade musslorna. Vi svänger sedan av huvudvägen och kör sista biten mot Picton på Queen Charlotte Drive. Slingriga vägar över bergen med fantastisk utsikt. Här dyker den ena charmiga viken efter den andra upp efter kurvorna. Det är typiska semesterparadis för campare och båtfolk.

När vi når fram till Picton strosar vi omkring i solskenet. Vi sätter oss på en uteservering och beställer in grönläppade musslor i krämig vinsås, traktens specialitet. Mmmmmmmmmm!

Ser det gott ut Ingvar och Joppe?

Den första biten av överfarten mor Wellington är fantastisk. Vi önskar att solen inte ska skina från den molnfria himlen eftersom det sticker så förfärligt i våra skinn. Efter ett tag blir vi bönhörda, solen går i moln och det börjar blåsa.

Framme i Wellington hittar vi vårt mysiga B&B, Tinakori Lodge. Gatan var Wellingtons första ”fina gata” och det ser vi på husen.

Tinakori Lodge

På samma gata hittar vi puben The Shepherds Arms där vi tar en öl och en liten inbakad kycklingfilé. Där finns också ett spännande golv, kanske kan vi ha ett sådant i storstugan på Österäng???

Pohara - Nelson, 29/12

Då är det dags att lämna vårt längsta boende och åker mot Motueka, Nya Zeelands Kivik. Där stannar vi på flera ställen och handlar färsk frukt vid vägkanten. Börjar med kiwi och jordgubbar. Kiwi är väldigt billigt, 1,50 NZ$/kg, så vi köper både gröna och gula.



På nästa ställe hittar vi jättestora körsbär. Boysenbär hittar vi på ett tredje ställe, de ser ut som jättebjörnbär och smakar som en blandning av hallon och björnbär. Efter att även ha inhandlat små, söta nektariner är lunchen räddad.

Vårt sista boende på sydön ligger strax utanför Nelson. Efter några mindre felkörningar hittar vi Strathaven Lodge, ett helt fantastiskt hus med ett underbart trevligt värdpar, Julie och Hugh Briggs. Julie är lärare men har sommarlov för tillfället, 17/12 - 1/2. Egentligen är det Hugh som sköter B&B och han gör det för att han vill träffa och umgås med olika människor. De reser själv mycket och vi pratar en hel del. Vi bjuds på vin, julkaka och minced pie ute i trädgården och samtalet fortsätter.

Efter lite letande på internet hittar Julie en översättning av Pokarekare Ana och Julie som själv sjunger i kör föreslår att Midnattskören ska göra en körresa till NZ. Hon ställer gärna upp som kontaktperson och boendet ordnar hon bland sina körkompisar.

Pohara, 28/12

Idag är det äntligen dags för en golfrunda, årets sista får vi förmoda. Sätter klockan på väckning 6.30 och är på banan i god tid före 8.00. Inte en människa syns till så vi gör som vi blivit tillsagda, åker till den som sköter receptionen och han kommer genast och servar oss. Det visar sig att det även ingår bollar, peggar och vagn i hyran av utrustningen, makalöst.

Spännande att spela med utrustning som man aldrig tidigare provat men det visar sig att det fungerar ganska bra. När förväntningarna inte är så stora håller nerverna sig i styr. Karin spelar hela rundan med samma boll medan jag spelar bort ett par stycken. Solen lyser från en molnfri himmel, så jag är glad för min nya hatt.

Efter lunch går vi ner till Pohara Beach och tar det lugnt resten av eftermiddagen. Läser i våra böcker och ser vattnet dra sig tillbaka.

Pohara, 27/12

Vi packar badkläder och golfkläder och ger oss iväg vid niotiden. Först tittar vi in på Takaka Golf Club som ligger ett stenkast ifrån där vi bor. Vi tänker oss att gå ut en runda antingen idag eller i morgon. Vi möts, som på alla andra ställen här på Nya Zeeland, av väldigt trevliga människor.
Man kan spela 18 hål för 20 $, alltså mindre än 100 kronor. Att hyra ett helt klubbset kostar 10 $. När vi kommer ska en tävling just börja och mannen i receptionen ska stänga för att gå ut i sista bollen. Vi är naturligtvis välkomna att hoppa in i tävlingen men avstår. Istället bestämmer vi oss för att gå ut i morgon bitti vid 8-tiden.
Vi dröjer oss kvar och tittar på när de sista tävlanden slår ut och blir konverserade av de som ska spela. Vi frågar om det är en ’bollslukande’ bana och mannen vi frågar ler lite menande. Han plockar då fram fyra bollar ur sin bag som han ger oss för att ha i reserv. En äldre herre kommer också fram till oss och propsar på att vi ska gå med i tävlingen. Han är pigg och alert och är 86 år får vi veta av hans kompisar.
Vi får också veta var mannen som ska sköta receptionen i morgon, bor. Om han, mot förmodan, inte skulle vara där klockan 8, kan vi bara knacka på och be honom komma och hjälpa oss med det vi behöver.

Vi ger oss iväg mot dagens mål, Totaranui Beach. Vägen dit är svindlande, en grusväg på mer än en mil över berget. Hela vägen är bedövande vacker men aningen otäck med de branta stupen, smala körfälten och snäva kurvorna. Framme i Totaranui parkerar vi bilen och går ner på stranden. Sanden är GUL, helt makalöst.

Vi ligger där en timme, erfarenheten har lärt oss att det är ungefär vad vårt vita skinn klarar av, alltså max 30 min per sida.
Därefter går vi en vandringsled upp på ett berg där man ser hela kustremsan. Fotograferar, men blir lite besvikna eftersom bilderna inte riktigt återger de färger vi ser i verkligheten. Vattnet är nämligen kristallklart och jadegrönt och sanden är gul som guld.

Vi fortsätter vandringen genom tropisk urskog och kommer ner till nästa badvik. Här är sanden nästan vit. Vilket paradis!

När vi kör tillbaka till Pohara ser vi att bergsväggarna är lika guldgula som sanden på Totaranui Beach och vi förstår att det är där den gula sanden kommer ifrån.

Nu kör vi till Takaka och köper glass. Vi tar en promenad längs huvudgatan och när Lars ser sin röda näsa inser han äntligen att man måste skydda sig mot den skarpa solen och bestämmer sig för att köpa en hatt. Det räcker tydligen inte med solskyddsfaktor 30!

Westport - Takaka - Pohara, 26/12

Idag ger vi oss av från Westport vid niotiden. Vi åker på State Highway 6 som vi har läst ska vara en av världens tio vackraste vägar. Vi kör längs en flod, Buller River.

Landskapet är bedövande vackert och det är vädret också. Solen lyser nästan hela tiden. Vi kör uppåt och uppåt. Emellanåt går vägen på en avsats och plötsligt är det bara en vägbana. Vi tackar vår lyckliga stjärna att vi inte möter någon vid dessa tillfällen. Det står ingenstans vem som har företräde och det skulle inte vara så kul att möta en långtradare där det bara är ett körfält.
Vi kör och kör. Vägen förblir otroligt vacker men på olika sätt. Ibland öppnar sej landskapet och vi får en vidunderlig utsikt och ibland kör vi i tunnlar med tropisk växtlighet.
Vi hittar en ’shortcut’ mot Motueka som går genom ett odlingslandskap där vi ser citronträd som dignar av frukt, persikoträd och, gissar vi, kiwiträd. Det finns dessutom stora humleodlingar.

Efter ca 25 mil är vi framme i Pohara. Utanför vår dörr växer både citroner och apelsiner. Här ska vi bo i tre nätter, så nu ska vi riktigt koppla av.

När vi installerat oss ger vi oss iväg på en promenad ner till stranden. Det är lågvatten. En del badar så jag (Karin) bestämmer mej för att ta ett dopp. Det är oerhört långgrunt så jag får gå ganska långt innan jag kan doppa mig, men vattnet är underbart, nästan ljummet.

Hokitika - Westport, 25/12

Idag går färden mot Westport. Vägen följer till stora delar kusten och vi blir förvånade över de fantastiska vyerna. Liksom tidigare ser vi många trafikdödade opossum på vägen. Plötsligt dyker det upp en skylt som varnar för pingviner. Håller videokameran beredd men tyvärr ser vi inga.

När vi kommer till Punakaiki gör vi vårt första planerade stopp för att titta på Pancake Rocks.
Här är havet vilt och vattnet dånar i grottor och kring de skiktade klippformationerna.

Under en del av promenaden går vi genom subtropisk skog. Här ser vi många spännande träd. Vissa känner vi igen som våra krukväxter hemma medan andra är helt nya för oss.
Stranden består av små, små stenar. Vågorna som sköljer in mot stranden är svarta av all lavasand de drar med sig. Här passar vi på att fika och Pandatermosen kommer återigen väl till pass (perfekt Embla).

När vi nästan är framme i Westport svänger vi ner mot kusten till Cape Foulwind där vi tar en promenad och tittar på sälar som ligger och solar sej på klipporna. Det är pälssälar. Vi läser att hannen väger runt 200 kg och lever i 8-9 år medan honan väger runt 90 kg och lever i ca 4 år. Det är inte så konstigt, tycker jag (Karin) eftersom hon är gravid i hela sitt liv. Hon föder en unge om året.
Promenadstråket kantas av Flax, Harakere på maori, och här står Karin mitt i flaxskogen.

Innan vi kommer fram till Westport svänger vi in på Westport Golf Club. En artonhålsrunda kostar 20 NZ$, men vi avstår eftersom mina (Lars) höfter värker mer än vanligt. Kan det bero på gårdagens bad i Tasmanhavet eller kanske den efterföljande timmen i bubbelbadkaret??? Det finns en bild på detta, och den ville Karin lägga ut men jag tror inte att man får lägga ut material som kan verka stötande.

Framme i Westport hittar vi vårt motell och checkar in. Innan vi lagar till kvällsmaten går vi en tur genom staden och det är totalt dött. På juldagen är allting stängt och då menar vi allting. Vi fotograferar en massa hus som ser väldigt speciella ut. Några tror vi är övergivna, men det visar sig att det bor folk i dem.

Staden med sin hamn hade sin storhetstid under guldruschens glada dagar med efterföljande stenkolsbrytning. Huvudgatan tar mer än 40 min att gå och den är som sagt helt öde med alla affärer stängda. Imorgon är det Boxing Day, så det ska bli intressant att se om det är någon skillnad.

Christchurch - Arthur´s pass - Hokitika, 24/12

Idag har vi åkt från ostkusten till västkusten och korsat sydalperna.

Första biten från Christchurch är inte så särskilt spännande, väldigt platt och alperna syns väldigt långt bort. Lyckas för första gången missa en avfart och får köra en liten omväg. Efter någon timme kör vi in i alperna och färden går nu ömsom uppåt på slingriga serpentinvägar och ömsom neråt. När vi kommer till Arthur´s pass ser vi vår första bergspapegoja, en Kea, och fotograferar för fullt. Tankar och kör vidare, och ganska snart är vi framme vid Otira viadukten som byggdes 1999. Stannar och fikar och njuter av sceneriet. Efter ytterligare en kort sträcka hittar vi en ny plats vi måste stanna på för att beundra utsikten. Där sitter sju papegojor och väntar på oss, de är inte alls rädda av sig, utan vi kan komma alldeles inpå dem. Förmodligen har de lärt sig att detta är en rastplats där folk stannar och att det då kanske kan förväntas en matbit.

Klockan 14.30 är vi framme i Hokitika och checkar in på vårt boende, en stuga alldeles vid stranden av Tasmanhavet och med all tänkbar utrustning för en lyckad julafton. Vardagsrum med kök och en lagom stor platt-TV samt ett jättebadrum med bubbelbadkar. Övervåning med sovplatser och en TV även där. Snyggt, prydligt och väldigt mysigt! Här skulle vi kunna stanna flera dagar!!

När vi installerat oss är det dags för det utlovade julaftonsdoppet. Jag (Lars) ikläder mig de nya badbyxorna och beger mig över vår gräsmatta och vidare ner över den svarta lavasanden mot Tasmanhavet.

God Jul!

Christchurch, 23/12

Denna dagen ägnar vi helt o hållet åt Christchurch, den största staden på sydön. Det är en idyllisk stad med en katedral i centrum och en gammal spårvagn som skramlar fram. Den passerar vårt hotell på sina rundor och det ger ett trivsamt intryck, trots skramlet.


Vi besöker både museum och den botaniska trädgården. På Avon River som ringlar sej genom stan kan man åka gondol. Vi nöjer oss dock med att titta på dem när de åker förbi.



Vi besöker en gammal gård från tiden när de första européerna anlände. Mona Vale. Det är en vacker gård med stor mangårdsbyggnad som räddades från att rivas på 60-talet av Christchurchs invånare. Här avnjuter vi vårt Afternoon tea i den vackra trädgården.



På vägen till Mona Vale vandrar vi genom en stor park, Hagleys Park. Det är en stor grön oas mitt i stan som bl.a. inrymmer en golfbana. Häftigt!

Whale Watch i Kaikoura - Christchurch, 22/12

Stiger upp till en strålande solig och vindstilla dag. Efter frukosten beger vi oss till incheckningen för Whale Watch. På skylten står det Seasicklevel High och vi inhandlar genast var sin sjösjuketablett. Inget får stoppa vår efterlängtade valsafari!
Vi åker ca en halvtimme i hög fart ut på djupt vatten. Under början av båtresan får vi se en film om olika valar och, precis som på flyget, följa båtens rutt. När vi lämnar det jadegröna vattnet ökar havsdjupet snabbt och är snart 1400 m.
Den första valen dyker upp ganska snart. Vi hittade den efter att ha letat efter utandningssprutet. Den dyker tyvärr innan vi hinner tillräckligt nära, så vi fortsätter letandet. Ganska snart ser vi fler och innan färden är över har vi sett fem valar varav två simmar tillsammans och dyker samtidigt. Detta lär vara ganska ovanligt så även guiderna var exalterade. Att fotografera och filma var inte helt lätt eftersom båten rörde sig kraftigt. Man fick vara mjuk i knäna och bilden av valens stjärtfena när den dyker, var det som alla ville plåta.

Förutom valarna såg vi albatross, delfiner och pälssälar. Nu fick vi veta att pälssälar kan vara ganska farliga att närma sig. Tur att vi inte visste detta igår.
Det gungar kraftigt under hela turen. Min oro (Karin) är att det ska bli mycket sjösjuka på båten och att även jag ska bli sjösjuk p.g.a. detta. Plötsligt inser jag att någon vid min högra sida (inte Lars) hänger över relingen. Jag vågar inte titta. Plötsligt dyker en ur besättningen upp och sträcker mej ett glas vatten som han ber mej räcka till den sjuke. Jag tar först ett djupt andetag innan jag vågar vända mig mot honom. Han är helt grön i ansiktet, den färgen har han och flera andra kvar hela resan. Biljetterna kostade 650 kr per man så vi antar att de har anledning att ångra att de följde med. Trots detta klarade vi oss fint och hade stor behållning av turen.
Klockan har nu hunnit bli 11.00 och det bär av mot Christchurch. En helt underbart vacker väg längs kusten och bland bergen. Ser fyra pingviner på stranden och oräkneliga får bland bergen.

Strax innan Christchurch lämnar vi State Highway 1 och åker ner till Woodend Beach. Här börjar jag (Lars) försiktigt närma mig Stilla Havet. Vi lägger oss i sanden en halvtimme, sedan börjar det svida i skinnet.

Karin (min GPS och Farthållare) guidar oss in till vårt boende i Christchurch, Windsor B&B Hotel, efter de kartor vi skrivit ut från Google Earth innan vi åkte hemifrån. Det går som på räls och vi blir mottagna med en värme som känns helt äkta.

Blenheim - Kaikoura. 21/12

Efter en skön natts sömn vaknar vi utan att klockan hinner ringa - härligt. Äter frukost och packar ihop inför turen till Kaikoura där vi bokat en båttur 15.30 för att titta på valar.
När jag kör ut från motellet hamnar jag av någon konstig anledning på höger sida av vägen. Kanske är det för att det är söndag och inte mycket annan trafik i rörelse. Det kan också bero på att jag nu tyckte att det gått väldigt bra och börjat slappna av. Det svåraste med vänstertrafiken har annars varit när vi promenerat till fots, måste alltid fundera på vilket håll bilarna kommer ifrån när man korsar en gata.

Nattens regn har upphört och enligt motellvärlden ska det nu bara bli bättre och bättre. Blåser dock en hel del och risken finns att valsafarin kommer att bli inställd. De tolv milen till Kaikoura är bara hur vackra som helst. Serpentinvägar upp i bergen och ner på andra sidan, vinodlingar överallt och sista timmen färdas vi alldeles intill Stilla havskusten. Stannar på några ställen bara för att njuta och fotografera. Vid sista stoppet klättrar jag ner till strandkanten för att fota hur vågorna slår mot och över en klippa en bit ut.

Plötsligt börjar en av stenarna fem meter framför mig att röra på sig - en pälssäl har blivit störd och ger sig av. Sådana här upplevelser går inte att beskriva i ord.

Framme i Kaikoura kör vi till Whale Watch för att höra efter hur det blir med eftermiddagens tur. Vi får veta att alla turer hittills idag ställts in på grund av för hård sjö. Prognosen säger dock att vinden ska avta så de hoppas fortfarande på att kunna gå ut 15.30. Vi får dock återkomma senare för slutgiltigt besked.

Tittar runt lite i byn som inte är särskilt stor och verkar ha vuxit med valaktiviteterna som huvudattraktion. Äter lunch på en Thai restaurant och åker ut till sälkolonin längst ut på halvön. Inte så många sälar där just då, men vad gör det när man redan haft den ultimata sälupplevelsen.

Tyvärr visar det sig att det inte blir någon Whale Watch idag. Bokar om till imorgon bitti 7.15 och hoppas på det bästa. Checkar in på vårt bed & breakfast och får en skön eftermiddag tillsammans med kakaduan Creighton som gärna talar med oss.

Marlborough Wine Trail, 20/12

Först o främst, tack för alla trevliga kommentarer och för alla födelsedagshälsningar både på blogg o mail!!

”Let’s get wet, both outside and inside today” sa en av våra medresenärer på vinturen idag. Dagen började nämligen med ösregn men vi ansåg att det inte gjorde så mycket eftersom vi skulle ägna dagen åt vinprovning inomhus.
Vi var 11 stycken och en blandning av nationaliteter som gav oss ut på tur, engelsmän, australiensare, amerikaner, en japanska, en ryss och två svenskar (alltså vi). Vi hade ibland så mycket att prata om att vinprovningen hamnade i skymundan.
Dock, besökte vi fem vingårdar varav en var Nya Zeelands första, Hunters. De började göra vin 1979 så Nya Zeeland är en ung vinnation.




Här är fokus på vita viner, alla vingårdarna hade Sauvignon Blanc som som sitt Number one. Det enda röda som serverades på alla vingårdarna var ett Pinot noir, ett ljusrött ungt vin som inte kunde mäta sej med de utsökta vita viner man gör här.
Vi har nu försett oss med två olika Sauvignon Blanc inför både jul- och nyårsafton.
Vi är inte så mycket för att lagra våra viner, sa guiden på Hunters, vi dricker det.




Förutom vin provade vi likör, choklad och olivolja.
ps
Nu har vi hittat inställningen för lokal tid av inlägget

Wellington - Picton - Blenheim, 19/12

Idag vaknade jag till skön sång, Happy Birthday. Tack Octavinus, ska bli spännande med en fotvandring i fjällen till våren. Vet bara inte om min chef kan ge mig ledigt nu igen (vad säger du Maud)? Tack familjen Grandin för det fina kortet.

Att vi bor i ett engelskt hem syns tydligt på heltäckningsmattorna, till och med i badrummet!! Sheena bjöd på en härlig frukost med färska jordgubbar och blåbär som avslutning. Hon hade också lagt en ask choklad vid min tallrik och önskade mig en trevlig födelsedag!!

Vi kom iväg mot Wellington i god tid och det visade sig vara ett klokt beslut. Bilen skulle lämnas men först tankas full, och enligt de uppgifter vi fått skulle det bara ta 30 sek att gå mellan inlämningsstället och färjeterminalen. Efter tankningen (1,4 NZ$/liter = 6,44 SEK/liter), hittade vi vår färjeterminal, men ingen visste var vi skulle lämna bilen. Efter en stunds efterforskning visade det sig att det fanns två olika terminaler, Bluebridge som vi hade biljetter till och Interislander som uthyrningsfirman hade avtal med. Vi checkade in våra stora väskor, körde flera kilometer till Interislanderterminalen och blev av med bilen där. Sedan blev det en rask promenad tillbaka, under, över och bredvid motorvägen. Inget vidare!

Båten avgick 13.00 och vi började med att sitta ute på akterdäck och njuta av den sol som visade sig mellan molntussarna. På morgonen hade vi läst att uv-strålningen idag skulle vara extrem, vilket innebar att allmänheten varnades för att vara utomhus mitt på dagen och att med jämna mellanrum bättra på solskyddet med solkräm. Vi satt ca en halvtimme och gick sedan in. Denna halvtimme var dock nog för att mina lår och näsa skulle bli ganska röda. Nu förstår man verkligen vad ett tunt ozonskikt innebär. Sista timmen av resan försiggick i en vacker fjord. Kanske inte lika branta bergsväggar som i Norge, men väldigt vackert i alla fall.

Väl framme i Picton 16.15, fick vi en ny Toyota och sedan var det bara en halvtimmes färd till dagens slutmål, Blenheim, huvudorten i vindistriktet Marlborough. Fick världens svit på Colonial Motel, två sovrum, ett vardagsrum med kök och egen toalett med dusch. Fick många tips på bra matställen och vi valde att skriva in oss som medlemmar i Clubs of Marlborough - Workmens Club, där vi avnjöt en god middag på engelsk julkalkon. Detta sköljdes ner med en flaska av ortens merlotviner, Stoneleigh.

Auckland - Wellington, 18/12

Vi kör genom ett naturskönt landskap som ömsom påminner om Brösarps backar, Irlands gröna kullar och Scotlands hedlandskap.

I Taupo öppnar sej plötsligt landskapet och en stor sjö breder ut sig, i bakgrunden ser vi snöklädda berg där vissa påminner om Mt Fuji i Japan. Det är vulkaner som, får vi veta, fortfarande är aktiva.

Efter en stund ändrar sig landskapet igen och blir nästan kusligt torrt och öde, bergen sticker fortfarande upp i bakgrunden men vegetationen runt oss är som en präriestäpp. Området är ganska stort men så småningom ändrar sig landskapet igen och blir grönt, kulligt och vänligt.

Strax innan vi når fram till Pukerua Bay, där vi ska övernatta hos Sheena´s Homestay, så går vägen alldeles i kanten av havet. Det blåser kraftigt och vågorna står höga, det är härligt dramatiskt.

Hos Sheena Taylor blir vi väl omhändertagna. Sheena, en nybliven (idag) pensionär som föddes i England men flyttade till NZ för 39 år sedan, berättar om en del av sina äventyr under sin tid i landet, bl.a. att hon var uppe i en helikopter och såg Mt Raupehus senaste utbrott 1995. Hon berättar också att ’präriestäppen’ heter The Rangipo desert.